”Föttsulorna gjorde ont i december 2014. Ett mörkt mönster hade dykt upp mitt på min fot, som var som en tatuerad virvel. Gradvis kom smärtan.

Jag var tvungen att ha skyddsskor på min arbetsplats, eftersom jag arbetade som IT-supportperson inom industrisektorn. Att bära skor var smärtsamt, och jag kunde bara trampa på utsidan av min fot. Jag hade redan lagt märke till ett svart streck på fotsulan när jag simmade förra sommaren, som såg ut att ha ritats med en bläckpenna. Jag antog att det var smuts och tänkte inte mer på det.

Jag ringde vårdcentralen efter jul. Jag fick ingen tid, istället blev jag tillsagd att skaffa egenvårdsprodukter från apoteket. Jag fick veta att jag förmodligen hade en vårta på benet. Under våren uppstod ett sår på den ömma punkten som började bli inflammerad. Jag gick till läkaren för att behandla infektionen, men läkaren var fortfarande övertygad om att det var en vårta. Det var inte förrän i slutet av sommaren som de kom överens om att ta ett prov från min fotsula.

På hudkliniken togs ett prov från min panna som skickades till en patolog för undersökning. Jag blev lovad att bli kontaktad om två veckor. Det gick ett par veckor och ingenting hördes. Jag bestämde mig för att ringa polikliniken, för det oroade mig.

Sjuksköterskan som svarade i telefon halkade av misstag diagnosen genom att säga att ”i dessa fall av melanom informerar läkaren sedan om uppföljningsprocedurer”. Strax efter det ringde läkaren och berättade att jag hade melanom på fotsulan. Jag fick diagnosen hudcancer när det redan hade gått åtta månader sedan min första kontakt med vårdcentralen.

Är det min tur nu?

Förseningen av diagnosen fick mig att undra om cancern hade hunnit sprida sig någon annanstans. Min mamma, farmor och svärmor hade dött i cancer. Är det min tur nu tänkte jag.

Jag var en 45-årig mamma till fyra barn. Mitt yngsta barn var bara 11 år och det näst äldsta skulle studera. Jag undrar hur familjen skulle klara sig utan mig.

Vi hade precis adopterat en stor pudel och att klappa den tröstade barnen. Min sjukdom var en svår plats, särskilt för det yngsta barnet, eftersom cancer betydde döden för honom. Min mamma dog i cancer samma dag som han föddes. Efter att cancerbehandlingen startade blev situationen lättare när barnen insåg att livet gick vidare.

Läkaren föreslog sjukskrivning, men jag ville inte stanna hemma och sörja. Jag jobbade fram till operationen. Det fanns fortfarande ett hot om att skjuta upp operationen, men jag klagade över förseningen i diagnosen och lämnade in ett klagomål till sjukhusdistriktet. Det påskyndade starten av behandlingen konstigt.

Melanomet hade inte spridit sig till andra delar av kroppen eller till lymfkörtlarna, så behandlingen räckte för att få bort tumören från fotsulan. Sentinellymfkörtlar togs bort från min ljumske bara för säkerhets skull. Tumören togs bort från ett stort område och ett hudtransplantat placerades på fotsulan. Eftersom hudtransplantatet på huvudet inte fäste ordentligt behövdes fyra korrigerande operationer.

Kommer cancern tillbaka?

På grund av avlägsnandet av lymfkörtlarna, domnar mina ben lätt, och jag kan inte sitta stilla länge. Inga andra tecken på melanom finns kvar. Min arbetsbeskrivning ändrades efter operationen. Idag jobbar jag som chef för servicesamordning i samma IT-företag som jag jobbade på när jag blev sjuk.

Sjukdomen övervakades initialt var tredje månad med bildtagning och blodprov. Sedan utökades intervallet till ett halvt år och sedan till ett år. Jag har inte fått hälsopapper än.

Jag har fått provbitar tagna här och där genom åren. Under 2018 växte ett ärtstort plåster snabbt till den gamla pigmentmullvaden på min högra örsnibb. Det togs ett prov på den och diagnosen var dysplastisk, dvs rastlös mullvad. Det kan vara ett förstadium till melanom. Mullvaden togs bort från ett stort område bara för att vara säker.

Att cancern återkommer oroar mig. Ju längre det har gått sedan jag var sjuk, desto mindre sannolikt är det. Jag vill inte ge makt åt rädsla. Om man fruktar sjukdom för mycket så vågar man inte leva längre.

Melanom lärde mig att säga nej

När jag fick melanom sa min son: du vet, mamma, att var tredje finländare någon gång i livet får cancer. Det slår alltid någon, så det är ingen idé att bli bitter.

Melanom är ofta förknippat med solexponering, men melanom på fotsulorna är osannolikt förknippat med det. Jag har aldrig varit en ivrig soldyrkare. Läkarna kunde inte säga orsaken till min sjukdom. Min hudcancer är förmodligen en kombination av otur och ljus hud, eftersom det inte finns någon historia av melanom i min familj.

Innan jag blev sjuk var jag för snäll. Jag gjorde saker av pliktkänsla och lust att behaga, även om jag inte kunde ha gjort det. Nu har jag lärt mig att säga nej, för jag vet vad jag vill fokusera på. Jag kan njuta av mitt liv mer än tidigare.